Resultaten för magisterurvalet år 2012 finns till påseende från och med den 27.4 på adressen http://studies.aalto.fi/sv/admissions/admissionresults/

På internet publiceras endast namnen på de antagna studerande som har gett tillstånd till det.

Sökande kan kontrollera sitt eget urvalsbeslut genom att logga in i det elektroniska ansökningssystemet https://apply.aalto.fi. 

Ett officiellt antagningsbrev postas till de antagna studerande.

Tilläggsinformation: 
Aalto-universitetets ansökningsse

– Vi letar efter sätt att utveckla undervisningen med hjälp av informations- och kommunikationsteknik. Robotik är ett av verktygen inom teknologifostran, säger biträdande rektor Tiina Korhonen från Koulumestari skola. Skolan koordinerar tillsammans med lärcentret Oppimiskeskus Innokas projektet Robotti Ruttunen, i vilket skolor, universitet och andra inrättningar från olika delar av landet deltar.

I några skolor i Esbo pågår ett pilotförsök. Tomi Pieviläinen, studerande från Aalto-universitetet, leder en robotklubb i Vanttila skola och Matti Leinonen i Tähtiniitty skola.

Sumobrottning och robotsinnen 

I Vanttila skola förbereder man sig entusiastiskt inför tävlingen RoboCupJunior, som ordnas i april. Eleverna har bildat tre grupper, vars robotar tävlar i finländska mästerskapen i sumobrottning. Robotarna kämpar mot varandra autonomt – de får inte längre styras eller vidröras när de är i sumoringen.

– Barnen ska komma med idéer om hur roboten ska anfalla eller försvara sig. Roboten måste också till exempel hålla sig inom sumoringen, det vill säga den ska identifiera ringens gränslinjer. Vi programmerar roboten tillsammans enligt de här kraven, berättar Tomi.

I klubben i Tähtiniitty skola deltar man inte i robottävlingen, så programmet på träffarna är fritt.

– Vi har programmerat och byggt med lego, och dessutom har vi bekantat oss med robotens olika givare. Givarna fungerar som robotens sinnen, som möjliggör robotens funktion. Med hjälp av programmeringen bestäms hur roboten ska reagera på exempelvis ett ljud eller hur den ska bedöma avstånd med ultraljud, förklarar Matti.

Lärande genom lek 

– När barnen leker med robotarna lär de sig också utan särskild ansträngning hur saker och ting fungerar, berättar Matti.

– Programmeringen lär dem orsakssamband: till exempel hur man genom att ändra en kod i dataprogrammet kan inverka på hur roboten uppför sig, fortsätter Tomi.

Enligt Tiina Korhonen är användningen av robotik inte begränsad till naturvetenskaperna, utan kan användas i alla läroämnen.

– I klubbarna lär man sig att dra slutsatser, arbeta i grupp och lösa problem. Eleverna får också öva sig i att uppträda och presentera egna arbeten. Robotik som teknologi är ett verktyg, inte ett självändamål, förklarar hon.

Utveckling av undervisningen och fritidsaktiviteterna 

– Jag vill erbjuda de elever som hunnit längre meningsfull undervisning. De vill lära sig mer krävande saker än det som man hinner med i den vanliga timundervisningen, säger Tomi.

Tomi och Matti vill ge barnen möjlighet att ha teknik som hobby.

– I skolorna och utanför dem erbjuds barnen många typer av klubbar, exempelvis klubbar där man kan ägna sig åt konst eller idrott. Det finns ett mycket litet utbud på fritidsaktiviteter där man ägnar sig åt teknik eller matematik, konstaterar de.

– Jag skulle gärna själv ha deltagit i en sådan klubb som barn, erkänner Matti.

Roboten Ruttunen kommer på ett svarsbesök till Aalto-universitetet torsdagen den 3 maj. I TUAS-huset (Otnäsvägen 17) ordnas ett evenemang där de längst hunna robotklubbmedlemmarna visar vad de kan. På plats finns också de robotar som byggts på institutionen för automations- och systemteknik. Aalto-universitetets personal, studerande och även alla utomstående som är intresserade av verksamheten är välkomna.

Text: Anni Aarinen. Bilder: elever av Tähtiniitty skola, fotograf Matti Leinonen

I sitt festtal berörde dekanus Tuija Pulkkinen bland annat den ekonomiska situationen samt rollen i samhället för högskolan och för dem som utexamineras härifrån. En av de färska diplomingenjörerna drog sig till minnes studentlivets glädjeämnen i sitt examenstal. Representanten för Teknikens Akademikerförbund gav i sitt tal råd för arbetslivet och påminde om att en högskoleutbildning utgör en stabil grund för en kontinuerlig kompetensutveckling.

Dekanus delade ut examensbetygen till teknologie kandidater, diplomingenjörer och teknologie doktorer. Vid evenemanget utdelades också stipendier från fonder som förvaltas av Högskolan för elektroteknik. (Se listan över stipendiater nedan.)

Eero Palomäki fick ett stipendium för utveckling av virtuell undervisning

Eero Palomäki deltar i projektet som har pågått sedan början av år 2010, i vilket man utvecklar ett virtuellt laboratorium, avsett för undervisningsbruk. Han är fortsättningsstuderande vid forskningsenheten för virtuellt och mobilt arbete vid Högskolan för teknikvetenskaper.

Laboratoriet är beläget i en tredimensionell, spelliknande virtuell Second Life-värld. Det är byggt som ett renrum, där man kan genomföra kemirelaterade övningsuppgifter förknippade med virusidentifiering och laboratoriesäkerhet.

– Det virtuella laboratoriet har även utnyttjats vid två grundkurser i svenska. De studerande spelade rollspel på svenska med de laboratorieanställda i Second Life, med hjälp av s.k. voice chat. Dessutom genomförde de en uppgift som gällde virusidentifiering, med hjälp av anvisningar på svenska, berättar Palomäki.

Utnyttjande av en virtuell värld möjliggör också distansundervisning. Palomäki beviljades ett stipendium för forskningsarbete, och detta ämnar han använda för att fortsätta samarbetet för språkundervisning.

– Vi har diskuterat med läraren i finska vid Umeå universitet om möjligheten att utnyttja Second Life vid tandemundervisning. Vi skulle då anordna två sessioner, en svenskspråkig och en finskspråkig, i vilka Umeås och Aaltos studerande skulle kunna samtala med infödda i den virtuella världen.

Stipendier som beviljades vid betygsutdelningen

Ur Kansallis-Osake-Pankkis fond har beviljats två stipendier till två lärare inom det tekniska området vid Aalto-universitetet, som bidrag till forskningsarbete: Eero Palomäki, Mikko Paukkunen

Ur Ernst Wirtzens fond har beviljats ett stipendium till fortsättningsstuderande inom det tekniska området, för en ettårig studieresa till Förenta Staterna: Jeanette Lindroos

Ur Oy Strömberg Ab:s forskningsfond har beviljats ett stipendium till en lärare vid Aalto-universitetet, som bidrag till forskningsarbete inom elteknik: Jussi Pekonen

Dessutom beviljades stipendier till grundexamensstuderande för särskilt goda studieresultat.

Ur en kombinerad studerandefond: Niina Helistö, Mikael Kuusela

Ur Julius Tallbergs fond: Henri Koponen, Teemu Kovanen, Tuomas Nikoskinen, Mikko Pihlanko, Pekka Pihlanko, Teemu Turunen

Enligt Honkanen var den största framgången för det femåriga projektet, som avslutas i slutet av år 2011, att man lyckades bygga upp ett starkt samarbete mellan utländska och finska universitet, forskningsinstitut och företag. Dessutom ledde Honkanen flera fortsättningsstuderande i projektet, och dessa disputerade om nya resultat som uppkom under forskningsarbetet. Hittills har fem doktorer examinerats.

̶ Projektet påverkade också mitt personliga liv, eftersom jag efter tolv år i USA flyttade tillbaka till Finland, berättar Honkanen. Enligt FiDiPro-professorn är också internationaliseringen viktig för finska forskare.

̶ Jag uppmuntrar alla unga forskare att bege sig utomlands – inte nödvändigtvis för att bosätta sig där, men åtminstone för en kortare tid. Också i min forskningsgrupp var cirka hälften finländare och hälften utlänningar. Jag tycker att det är positivt.

Honkanen klargör att nanofotonik är mycket viktig, bland annat i optisk datakommunikationsteknik, utan vilken det till exempel inte skulle finnas något Internet. I projektet avseende heterogena integrerade fotonikkretsar utvecklades nya innovativa mikro- och nanotekniker, genom vilka man kopplar ihop integrerade fotonikkretsar som är tillverkade av olika material. I projektet ingick fler än tio forskningsprojekt.

Finland Distinguished Professor Programme, FiDiPro, är Finska Akademiens och Tekes gemensamma finansieringsprogram, som erbjuder finska universitet och forskningsinstitut en möjlighet att i Finland anställa utländska eller långvarigt utlandsverksamma finska toppforskare under en bestämd tid. Målet är att skapa en ny typ av internationellt samarbete mellan grundforskning och tillämpad forskning samt företagens forsknings- och utvecklingsverksamhet. Universitet och forskningsinstitut uppmuntras att samarbeta, både med varandra och med näringslivet.

Text: Tea Kalska

Under ansökningsperioden 2012 erbjuder Aalto-universitetet ungefär 150 ansökningsalternativ på finska, svenska eller engelska. De tre utbildningsområdena har två gemensamma magisterprogram: Creative Sustainability och International Design Business Management.

* Länk till ansökningssystemet: http://apply.aalto.fi

* Mera information om ansökningen och antagningen: http://studies.aalto.fi/sv/admissions/ och ansokningsservice@aalto.fi

Vid forskningsprojektet CNB-E:s bås lockades besökarna av möjligheten att bygga en egen solcell av djupfrysta blåbär och kolnanorör. Projektforskaren Antti Kaskela förklarar att blåbär fungerar som optisk sensibilisator i solcellen. Färgämnet i blåbär ersätter här de kemikalier som vanligtvis används som optiska sensibilisatorer.   

̶  I projektet CNB-E undersöker vi nanoknoppar av kol och kolnanorör samt deras energitillämpningar i färgämnesceller och bränsleceller, berättar Kaskela. Syftet är att ta reda på om tillsatsen av kolnanorör och -knoppar förbättrar egenskaperna hos solceller och bränsleceller.

Under Demo Day fanns flera forskningsprojekt inriktade på att främja energieffektiviteten utställda.  Vid projektet E-woods presentationsbås öppnade sig cellstrukturen hos vackert rödfärgade träprover under elektronmikroskopet. Projektet har som mål att skapa en energieffektivare processning av trä.

På projektet HighLights demobord åskådliggjorde man hur det är möjligt att uppnå en verkningsgrad på upp till hundra procent i LED-lampor. Besökarna fick också pröva hur fosfor verkar på LED-ljus.

̶  När man lägger ett fosforskikt över dioden får man vitt ljus. Ju rödare fosforn är, desto varmare ton har ljuset, berättar forskaren Martti Paakkinen.

”Ylämummo heilahtaa” hjälper äldre

MIDE Demo Day samlade också ett spektrum av digiteknologi för framtiden under samma tak.  En av våra största utmaningar i framtiden är att de stora årsklasserna åldras.

Studentprojektet ”Ylämummo heilahtaa” presenterade automation som ska vara till hjälp för äldre. Bland annat kunde man få se dörrvakten Ovivalpas, ett säkerhets- och alarmsystem för personer med minnesstörning. Dörrvakten består av en digital tavla att fästa i tamburen, som varnar en person med minnesstörning för att gå hemifrån om natten genom att texten ”Gå inte ut” framträder på skärmen. Systemet kan också skicka ett meddelande till de anhöriga om personen trots varningen går ut från bostaden.

Anders Rex, som presenterar projektet ”Ylämummo heilahtaa”, berättar att de inom projektet har utvecklat ett flertal lättanvända tillämpningar från motorförsedda butikskassar till medicinpåminnare. För närvarande är en uppstigningsstång under utveckling. Den ska hjälpa rörelsehindrade att komma upp ur sängen. Tekniken har utvecklats till stöd för seniorer så att de kan bo hemma och leva ett självständigt liv 

MIDE Demo Day ordnades på Saha i Otnäs den 15 november. Inom forskningsprogrammet för digitalisering och energiteknologi vid Aalto-universitetet – Multidisciplinary Institute of Digitalisation and Energy (MIDE) – pågår stora långsiktiga projekt, som har som mål att skapa kompetens och kunnande på toppnivå, stärka undervisningen och öka konkurrenskraften inom det finska näringslivet.

Närmare information om projekten inom forskningsprogrammet:

http://mide.aalto.fi/

Text: Tea Kalska

Välkommen till professorsinstallationen onsdagen den 16.11.2011 klockan 14, Dipoli, Auditorium. 

• ”Physics of society”, Santo Fortunato, Aalto-universitetets högskola för teknikvetenskaper, institutionen för medicinsk teknik och beräkningsvetenskap
• ”Towards efficient use of radio spectrum”, Riku Jäntti, Aalto-universitetets högskola för elektronik, institutionen för kommunikations-och nätverksteknik
• ”Getting in touch with atoms and molecules”, Peter Liljeroth, Aalto-universitetets högskola för teknikvetenskaper, institutionen för teknisk fysik
• “Cognitive Microelectronics”, Jussi Ryynänen, Aalto-universitetets högskola för elektronik, institutionen för mikro- och nanoteknik

Inbjudan får laddas ner här [pdf]

Samtliga föreläsningar på engelska.

Rektorns mottagning efter föreläsningarna.

Välkommen!

Biografier av Jäntti och Ryynänen

Riku Jäntti (född 1973, Finland) disputerade vid Tekniska högskolan 2001. Innan han

kom till Aalto-universitetet var dr Jäntti anställd som tillförordnad professor i datavetenskap vid Vasa universitet där han hade som uppgift att inrätta ett utbildningsprogram i kommunikationsteknik.

Dr Jänttis forskning omfattar analys och utveckling av RRC-algoritmer och prestationsoptimering av trådlösa kommunikationssystem för allt från trådlösa sensornätverk till radioaccessnätverk och kognitiva radiosystem. Jäntti är Senior Member i IEEE och biträdande redaktör för IEEE Transactions on Vehicular Technology.

Genom beslut av Aalto-universitetets rektor den 18 augusti 2011 utnämndes teknologie doktor Riku Jäntti till ordinarie biträdande professor i kommunikationsteknik på institutionen för kommunikations- och nätverksteknik vid Aalto-universitetets högskola för elektroteknik.

CV_Riku Jantti.pdf

Jussi Ryynänen (född 1973, Finland) tog sin magisterexamen i teknik 1998 och disputerade i elektroteknik vid Tekniska högskolan 2004. Innan han kom till Aalto-universitetet arbetade han som forskningsingenjör och professor på laboratoriet för utformning av elektroniska kretsar vid Tekniska högskolan.

Dr Ryynänen forskar huvudsakligen om integrerade transceiverkretsar för trådlösa applikationer. Han har skrivit eller varit medförfattare till 90 referee-bedömda artiklar och konferensuppsatser inom området för utformning av analoga och RF-kretsar. Han har sex patent på RF-kretsar och är medlem i IEEE.

Genom beslut av rektor den 18 augusti 2011 utnämndes teknologie doktor Jussi Ryynänen till ordinarie biträdande professor i utformning av mikroelektroniska kretsar på institutionen för mikro- och nanoteknik vid Aalto universitetets högskola för elektroteknik.

CV_Jussi Ryynanen.pdf

– Jag ville inte bara undersöka de effekter som ljuset har på piggheten. Mitt intresse låg även i att förklara varför ljuset påverkar oss, det vill säga vad som händer i människans hjärna. Min förundran ledde mig utanför mitt tekniska kunskapsområde för att undersöka neurofysiologiska faktorer. Mina diskussioner med experterna vid Arbetshälsoinstitutet och Institutet för hälsa och välfärd samt de som ansvarar för hjärnavbildning vid Aalto-universitetets lågtemperaturlaboratorium var till stor hjälp, berättar Rautkylä.

Dagtid piggar belysningen upp oss via känslorna

Ljusets uppiggande inverkan, speciellt dagtid, intresserar Rautkylä. Under natten avsöndras sömnhormonet melatonin i människokroppen. När man med hjälp av ljus stoppar produktionen av hormonet, känner man sig piggare. Melatonin kan emellertid inte förklara dagsljusets uppiggande effekter, eftersom inget sömnhormon avsöndras dagtid. I sitt arbete lyckades Rautkylä hitta kopplingar mellan belysning, pigghet och känslokanalen.

– Med ljus kan man påverka det limbiska systemet i hjärnan, vilket bland annat reglerar känslorna. Med olika ljusstimuli kan man orsaka olika typer av positiva eller negativa känsloreaktioner. En människa kan till exempel bli plötsligt glad av solljus eller uppleva rött ljus som hotande.

Våra reaktioner på ljusstimuli är individuella. För att definiera vilken känsloreaktion som orsakas av ljuset som skulle ha en lämplig, uppiggande effekt behövs även psykologiskt kunnande.

Många av ljusets uppiggande effekter är fortfarande okända, så det behövs mer forskning i ämnet. Vilken effekt ljusstimuli har på vakenheten kan mätas med hjälp av till exempel elektroencefalografi (EEG), hjärtats puls, pupillens storlek och rörelse eller försökspersoners subjektiva bedömningar. Med hjärnavbildning undersöker däremot hur olika områden i hjärnan aktiveras som en reaktion på stimuli. Detta gör det lättare att förstå mekanismerna i hjärnan bakom ljus och pigghet.

Kallt ljus kompletterar det naturliga ljuset under hösten

Till avhandlingen hörde ett test där Rautkylä undersökte belysningens inverkan på studerandes vakenhet under föreläsningar. Testet utfördes sammanlagt 20 gånger på morgonen och eftermiddagen både på våren och hösten.

– Dagarna är kortare under hösten och de korta våglängderna i det naturliga ljuset saknas, det vill säga den blå delen av spektrumet. När vi under eftermiddagsföreläsningarna använde en till färgtemperaturen kall vit belysning under den tid människan vanligtvis blir trött kl. 13–16, blev studerandena mindre trötta än vanligt, berättar Rautkylä.

Dynamisk belysning, där ljusets färgtemperatur och styrka regleras enligt tidpunkten på dygnet, används redan i Finland på vissa kontor och i vissa skolor.

Ett av de viktigaste målen för forskningen om vakenhet inom belysningsområdet är att utreda hur man med hjälp av belysningen kan öka orken till exempel på arbetsplatser eller i skolor. Med hjälp av belysningen kan man även ändra människans dygnsrytm, till exempel för att bota jetlag som uppstår när man reser mellan kontinenter eller sömnproblem förorsakade av skiftesarbete. Ljuset fungerar som en synkronisator som synkroniserar människans inre klocka.

– Ljuset har även andra funktioner än att hjälpa oss att se. Det kan vara till hjälp vid till exempel trötthet eller problem att vakna. Det är emellertid skäl att komma ihåg att användningen av ljuset för att ändra den naturliga dygnsrytmen har sina risker, sammanfattar Rautkylä.

Text: Anni Aarinen

Tävlingen består av två steg:

• Steg ett: 1.9-31.10.2011
• Steg två 16.11.2011-16.1.2012

Tävlingens priser
1:a pris 10 000 euro
2:a pris 5000 euro
3:e pris  3000 euro

Mer information på addressen http://www.aalto.fi/sv/cooperation/builders_of_the_future/

Forskningsflygplanet Short SC7 SkyVan, som tillhör Högskolan för elektroteknik, anskaffades begagnad 1994 och flygs fortfarande cirka 50–100 timmar om året. Aalto opererar även SkyVan-planet åt externa forskningsorganisationer, till exempel den europeiska rymdorganisationen ESA.

– Flygplansmodellen SkyVan är numera mycket sällsynt: Man känner till att det i Europa endast finns 3–4 plan i drift, berättar Erkka Rouhe som huvudsakligen flyger planet, och som arbetar som driftingenjör vid institutet för radiovetenskap och radioteknik (RAD).

Planet används för fjärrkartläggning, då man från luften studerar elektromagnetisk strålning som sänds ut eller reflekteras från objekten, till exempel mark, vatten eller isytor. I SkyVan-planet kan man fästa olika typer av mätinstrument, från mikrovågsradiometrar till sidvinkelmätande radar. Planets lådformade kropp är mycket rymlig, så att man får plats också med större utrustningar eller upp till 19 passagerare.

Jag har fått följa med en av fjärrkartläggningsgruppens forskningsflygningar, under vilken man mäter markens fuktighet. Förutom piloterna medföljer forskningsassistenten Pauli Sievinen, som med hjälp av dator manövrerar den i planets buk fastsatta mätutrustningen. Vi medför utrustningen HUT-2D som mäter radiofrekvent elektromagnetisk strålning, och som forskningsgruppen själv har konstruerat och byggt.

Markens fuktighet mäts från marken, luften och rymden

För forskningen under flygdagen har man i Nurmijärvi med hjälp av GPS-utrustning planerat sex kilometer långa undersökningsrutter. När vi flyger längs rutterna mäter vi fuktigheten i markens ytskikt med hjälp av radiosignaler och sparar positionsdata för varje mätresultat. Samtidigt traskar en grupp forskare över åkrarna och genom skogarna under oss, och gör fuktmätningar direkt på marken för jämförelsens skull. Forskningsgruppen har också gjort motsvarande mätningar i Danmark och Tyskland under våren 2010 i samarbete med lokala universitet.

Mätningarna av markens fuktighet är en del av ESA:s satellitmission SMOS, i vilken RAD-institutet har deltagit starkt. Institutet har varit med och byggt och testat en satellitmonterad mätutrustning, vars funktionsprincip överensstämmer med HUT-2D-utrustningen – endast utrustningens fysiska egenskaper har anpassats till förhållandena i rymden och satellitprogrammets krav.

Mätningarna från satelliten, från flygplanet och i terrängen kompletterar varandra, till exempel genom att man mäter markens fuktighet med olika upplösningar. Samtidigt kan tillförlitligheten för mätresultaten från de olika utrustningarna verifieras genom att jämföra resultaten inbördes. Resultaten från flyg- och terrängmätningarna används för utveckling av algoritmer för beräkning av markens fuktighet. Metoderna som utvecklas kan också användas för att beräkna markens fuktighet ur strålningsmätningar från satelliten. Ibland kan satellitutrustningarnas tekniska egenskaper också finjusteras, när likartade utrustningar testas under flygmätningarna.

Man strävar efter att förstå klimatutvecklingen med hjälp av mätningarna

SMOS, som sköts upp i rymden i slutet av år 2009, mäter förutom markens fuktighet även salthalten i havens ytvatten. Båda forskningsobjekten är en del av ett klimatprojekt, i vilket man strävar efter att bättre förstå vattnets cirkulation.

– Processen bakom vattnets cirkulation är ännu inte fullständigt känd. När vi till exempel bättre förstår salthaltens inverkan på havsströmmarna, underlättar det att göra medellånga väderprognoser, till exempel för en vecka eller en månad, berättar Sievinen.

I klimatfrågor är det också fråga om säkerhet.

– Om markens fuktighet ligger på en hög nivå, sugs regnvattnet inte ned i marken ordentligt utan rinner ut i älvarna, som i sin tur börjar svämma över. Data över markens fuktighet skulle exempelvis kunna användas för utveckling av system för översvämningsvarning, funderar Sievinen.

Text och foton: Anni Aarinen

Under de senaste tre åren har hon tillsammans med sin familj på fem personer seglat från San Francisco till Nya Zeeland och varit utbytesforskare både vid universitetet i Stanford (USA) och i Auckland (Nya Zeeland).

Johanna Leppävirta hade arbetat med sin doktorsavhandling i ett och ett halvt år då hon och hennes man kom på idén att ta ett sabbatsår för att segla. Johanna ville förena arbete och fritid så därför började familjens resa med ett tre månader långt uppehåll i San Francisco. Medan Johanna var utbytesforskare vid Stanford University förberedde hennes man Jussi segelbåten för att korsa Stilla havet.

Medan familjen seglade över Stilla havet jobbade Johanna med att korrigera artiklarna i sin sammanläggningsavhandling. Solpanelerna i båten gav tillräckligt med ström för att ha datorn påslagen också ute på havet. Artiklarna kunde hon lämna in tack vare de goda WiFi-förbindelserna som fanns också på de små öarna. Då familjen kom till Nya Zeeland fortsatte Johanna att jobba med avhandlingen som utbytesforskare vid universitetet i Auckland.

Johanna tycker att avhandlingen blev både bättre och fick större djup under resan. Hon upplevde också den respons som hon fick på artiklarna som något mycket positivt i processen.

– Att vistas vid andra universitet vidgade vyerna och jag insåg hur lite jag egentligen vet och hur mycket jag ännu har att lära mig. För utvecklingen av den egna arbetsidentiteten har det bästa i processen varit att få modet, självständigheten och ödmjukheten som krävdes för att få arbetet gjort, säger Leppävirta.

Att kombinera arbete och fritid gav perspektiv på doktorsavhandlingen

– Det är ingen idé att finslipa sin avhandling i det oändliga. Det är inte världens mest allvarliga sak. Den insikten medförde en viss realism och handlingskraft att slutföra projektet, berättar Johanna.

– Trots att jag är nervös inför fredagens disputation kommer det säkert att gå bra. Värre stormar har jag varit med om ute till havs, skrattar hon.

– Det absolut bästa med resan var ändå att få vara tillsammans med familjen. Livet var inte alltid lätt, men som helhet var vår resa helt fantastisk.

Byråkratin medförde vissa problem under avhandlingens gång men enligt Johanna var det viktigaste att hennes handledare, professor Ari Sihvola, den egna institutionen och Aalto-universitetet förhöll sig positivt och stöttande till projektet.

Familjen planerade först att resa under bara ett år men de återvänder nu till Finland efter tre års frånvaro. Johanna kommer att fortsätta att arbeta med ett undervisningsutvecklingsprojekt vid institutionen för radiovetenskap och -teknik.

PeM Johanna Leppävirtas doktorsavhandling inom ingenjörsutbildning ”Engineering students' proficiency in electromagnetics. Role of procedural and conceptual knowledge, and mathematics anxiety in learning of electromagnetics” (på svenska: Teknikstuderandes färdigheter i elektromagnetik. Hur procedurkunskap, konceptuell kunskap och matematikångest påverkar inlärningen av elektromagnetik) läggs fram för granskning fredagen den 5 augusti kl. 12 vid Aalto-universitetets högskola för elektroteknik, sal S4, Otsvängen 5, Esbo (Otnäs).

Som opponent fungerar professor David Hammer från Tufts University i USA och som övervakare professor Ari Sihvola vid institutionen för radiovetenskap och -teknik.

Mer information:

PeM Johanna Leppävirta, tel. 046 5259 196,  johanna.leppavirta@aalto.fi

Viitanen, som utexaminerades från Aalto-universitetet 2010, undersökte i sitt diplomarbete hur solenergi kan kombineras med LED-belysning samt hur solel kan utnyttjas i finska förhållanden. Lärdomsprovet belönades med TKK:s stipendium våren 2011. Viitanen ombads fortsätta forskningen i ämnet och fick en forskarstudieplats vid institutionen för elektronik. Ämnet är högaktuellt eftersom energieffektivitet, miljövänlighet och priset på el är i fokus just nu. Energi- och miljöärenden tillhör också kärnområdena för forskningen vid Högskolan för elektroteknik.

I en demonstration som ingick i lärdomsprovet installerades solpaneler i olika lutningsvinklar och väderstreck på taket till en av campusbyggnaderna. En dator i en hytt på taket mäter panelernas elproduktion och därefter leds den alstrade strömmen till LED-lampor kopplade till solelsystemet.

– Jämfört med vanliga lampor producerar LED-lamporna större ljusmängd med lägre elförbrukning. Med hjälp av LED-lampor kan elräkningen minskas betydligt, så de kommer säkert att öka i popularitet när elpriserna stiger och standardiseringen av LED-lamporna förbättras, tror Viitanen.

Belysning med hög verkningsgrad minskar också miljöbelastningen. Att kombinera solel med LED-belysning är praktiskt eftersom både LED-lamporna och solpanelerna fungerar med likström. Effektiviteten i elöverföringen förbättras när den inte behöver omvandlas till växelström mellan produktions- och förbrukningspunkterna. Elektricitet från solpaneler skulle därför passa bra också för andra apparater som använder likström, såsom datorer.

Solenergi blir allt populärare

Utomlands ökar användningen av solenergi så det knakar. Enligt Worldwatch Institute har produktionen av solpaneler globalt sett mångdubblats under de senaste åren. Forskningen kring solenergi vid institutionen för elektronik är inte heller begränsad till Finland utan tillämpningsobjekt finns ända ner till ekvatorn.

– I utvecklingsländer som får mycket solstrålning kunde en enkel solpanel på taket vara ett effektivt sätt att producera el för husbehov. Då kunde man till exempel minska behovet av hälsovådlig, sotig öppen eld i matlagningen, säger Viitanen.

I Finland är solel speciellt lämpligt för sommarbruk, till exempel som energikälla vid sommarstugan. Förutom särskilda solpaneler finns det också många småapparater på marknaden som utnyttjar solel, t.ex. fickräknare med solceller.

Än så länge är det billigare för konsumenten att använda nätel än solel. Men solel kommer att bli alltmer attraktivt när priset på nätel stiger och produktionskostnaderna för solpanelerna sjunker. Solenergins fördel jämfört med vind- och vattenkraft är att den varken syns eller hörs: en solpanel som monteras på taket tar liten plats och medför varken något oljud eller någon estetisk olägenhet.

Viitanen tror ändå inte att solel kommer att bli någon huvudsaklig energikälla i Finland inom den närmaste framtiden.

– Solen lyser inte varje dag och det blåser inte heller alltid, så för att garantera en tillförlitlig energiproduktion är det bättre att producera el på flera olika sätt, konstaterar Viitanen.

Text och foto: Anni Aarinen

Manner jämför energiförbrukningen i en ICT-servercentral med en hall där 3 000 eldrivna bastukaminer ångar på med full effekt. När hallen dessutom ska kylas ner till en innetemperatur på tjugo grader förbrukas enorma mängder el.

”Om en servercentral producerar tiotals megawatt värmeenergi, kunde man då inte ta till vara värmen i stället för att kyla ner den med en stor mängd energi?”, frågar sig Manner.

Vid Högskolan för elektroteknik forskas det som bäst i hur spillvärmen från de energislukande servercentralerna kunde återanvändas till exempel för att värma upp byggnader. Just nu släpper servercentralerna ut värmeenergin i luften och vattendragen trots att energin kunde tas till vara.

Internetanvändningen mångdubblas

Till skillnad från till exempel biltrafiken finns det inget övre tak för användningen av internet och mobiltelefoner. Manner berättar att enligt vissa uppskattningar kommer stamtrafiken på internet att växa med upp till 40 procent om året. Det betyder en trettiofaldig ökning på tio år och därför behövs det hela tiden fler servercentraler.

”I Japan visar uppskattningar att redan år 2020 kommer internet-routrarna att behöva all den el som man för några år sedan hade kapacitet att producera i landet. Det här måste vi ta på allvar”, påpekar Manner.

Smartare telefoner ökar energiförbrukningen

Företagen prackar hela tiden på kunderna smartare telefoner, med bättre HD-bild och mer digitalt innehåll. Också webbsidor fyllda med reklam är tungladdade och ökar servercentralernas elförbrukning.

”Att producera och använda nya tjänster kräver enormt mycket energi. Nuförtiden måste man ladda smarttelefonens batteri varje dag medan det för tio år sedan räckte att man laddade batteriet en gång i veckan", förklarar Manner.

Forskning för en bättre miljö

Vid Högskolan för elektroteknik forskar man för att förbättra miljövänligheten inom informationsteknologin.

”Vid institutionen för kommunikations- och nätverksteknik har vi just nu tre forskningsteman inom området energieffektivitet: att minimera servercentralernas energiförbrukning och utnyttja värmeenergin, att optimera mobiltelefonnätens energiförbrukning samt smarttelefoner – vi forskar bland annat i hur man kunde få batteriet i en smarttelefon att hålla i två dagar i stället för bara en.”

I forskningsprojektet Data centers to Finland (DC2F) som strävar efter att minimera servercentralernas energiförbrukning deltar institutionerna för kommunikations- och nätverksteknik, elektroteknik och konstruktions- och byggnadsproduktionsteknik vid Aalto-universitetet. Projektet inleddes sommaren 2010 och pågår till sommaren 2012.  Ett nytt projekt ska planeras i höst.

Projektet finansieras av Tekes och finansministeriet. Industripartner i projektet är Cisco Systems Finland Oy, CSC Tieteen tietotekniikan keskus Oy, Efore Oyj och Oy International Business Machines AB.

Text: Tea Kalska

Goda vågledaregenskaper (liten förlust och högt brytningsindex) och låg framställningstemperatur kan göra det möjligt att använda titandioxid vid framställning av optiska kanaler även på behandlade kiselchips. Titandioxid som framställts vid låg temperatur med ALD-metoden kan i framtiden sannolikt utnyttjas också i andra optiska tillämpningar, såsom i optiska biosensorer som utvecklas för medicinska mätningar.

Alasaarelas doktorsavhandling inriktar sig på framställning och förbättring av vågledare, som är väsentliga för den interna dataöverföringen i chips. Vågledarna, dvs. strukturer som leder ljus, är en viktig del av den optiska dataöverföringen och -processeringen. Som vågledare på mikrochips kan man använda optiska kanaler i nanometerskala, som har integrerats på chipset. Dessa liknar optiska fibrer i miniatyr, jämförbara med tusendelar av ett hårstrå. Vågledarna kan framställas på chips bland annat av kisel som används för framställning av elektronik eller av andra kompatibla material.

I dagens mikroprocessorer sker dataöverföringen mellan de olika delarna i mikrochipset elektroniskt med hjälp av kopparledare. Likaså överförs data mellan de olika kretsarna på moderkortet med hjälp av kopparledare. Då processorerna blir allt snabbare och antalet processorkärnor ökar, utgör kopparledarnas dataöverföringskapacitet en faktor som begränsar datorernas hastighet. Den här begränsningen kan avhjälpas genom att övergå till optisk dataöverföring inne i chipset och mellan chipsen. Optiska fibrer har redan länge använts för datakommunikationsförbindelser på längre avstånd, men utvecklingen av optiska förbindelser i miniatyrstorlek inne i ett chips är ännu i sin linda.

Tapani Alasaarela utexaminerades som magister från Imperial College London 2008 och dessförinnan som teknologie kandidat från Tekniska högskolan i januari 2007. Han tog studenten vid Oulun lyseon lukio 2005.

Tapani Alasaarelas avhandling inom optikbranschen ”Atomic layer deposited titanium dioxide in optical waveguiding applications” (på svenska: Titandioxid framställd med ALD-metoden i optiska vågledartillämpningar) granskas onsdagen den 29 juni kl. 12 på Aalto-universitetets högskola för elektroteknik, TUAS-huset, sal AS1, adress Otnäsvägen 17, Esbo.

Opponent är doktor Laurent Vivien, L'Université Paris-Sud, Frankrike och kustos är professor Seppo Honkanen, institutionen för mikro- och nanoteknik vid Aalto-universitetet.

Mer information:

Tapani Alasaarela, tfn 050 3404 824, tapani.alasaarela@aalto.fi

 − Under de senaste åren har LED-lamporna utvecklats enormt och utvecklingen går allt snabbare. För den som planerar sin växthusbelysning i dag finns det ännu bättre LED-lampor på marknaden redan om ett halvår, konstaterar Halonen.

Halonen jämför LED-ljuset med ett målstyrt läkemedel. Inom sjukvården kan man medicinera så att den rätta mängden läkemedel riktas till det sjuka stället i stället för till hela kroppen. Med LED-lampor kan växterna få precis det ljus som de behöver – med rätt färg, på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Självfallet måste man även beakta andra saker än ljuset i ett växthus, t.ex. värme och fuktighet, men med rätt slags ljus kan man spara energi och förbättra växten hos plantan.

− Ljuset färg påverkar t.ex. växtens form, vikt och tillväxthastighet, berättar forskaren Paulo Pinho på belysningsenheten vid Högskolan för elektroteknik. Olika växter har dock olika behov. Ett spektrum som passar för sallad passar inte nödvändigtvis för gurka.

Vid belysningsenheten pågår som bäst forskning om hur t.ex. blått och rött ljus påverkar jordgubbsplantors blomning. Rätt val av spektrum kan på ett väsentligt sätt påverka växtens kvalitet, ja till och med hur hälsosam den blir.

− LED-lamporna gör det även möjligt att påverka växternas nitrathalt, vitaminmängd och antioxidanter, bedömer Halonen.

Mindre växthus, mindre energiförbrukning

Kör man längs mörka landsvägar stöter man nu och då på byggnader som formligen strålar av ljus. Det är stora växthus som är belysta med traditionella högtrycksnatriumlampor där energin kontinuerligt går till spillo. För närvarande är växthusen veritabla energislukare.

− Nuförtiden byggs det jättestora, flera våningar höga växthus där man odlar små salladshuvuden. Växthus som belyses med LED-lampor kan göras mycket mindre, eftersom växterna får ett optimalt och målstyrt ljus, förklarar Halonen.

LED-lamporna kan också regleras i förhållande till hur mycket dagsljus som växthuset tar in. Paulo Pinho har utvecklat ett DLC-system (DynamicLighting Control) som styr LED-lamporna. När systemet kopplas till en dagsljussensor kan energiförbrukningen regleras kontinuerligt. Under den tid växthuset får mycket dagsljus behöver man inte göra av med energi i onödan.

− Göra av med mindre energi och få växter av högre kvalitet! Det är vårt mål, summerar Halonen.

Text: Tea Kalska

− Uppfinningen har stor betydelse för utsläpp och bränsleförbrukning för maskinerna är ju i gång under långa perioder varje dag, säger professor Jussi Suomela som ansvarar för projektet vid Aalto-universitetets laboriatorienätverk HybLab.

Forskarna har uppfunnit ett sätt att driva maskinen med elektrisk kraftöverföring från motorn. Maskinen förvandlas på så sätt till en hybrid med såväl förbrännings- som elmotor. Hybridtekniken används redan i hybridbilar. I hybridbilar återvinns rörelseenergin vid inbromsning medan arbetsmaskinernas bränsleförbrukning vanligen är störst under drift. Arbetsmaskinerna har inte tidigare kunnat ta tillvara energin från driften.

Forskarna vid Aalto-universitetet studerar nu på olika typer av maskiner i vilket skede av driften energin bäst skulle kunna tillvaratas. Det skulle till exempel kunna vara vid inbromsning och nedsättning av last. Den nya tekniken gör det också möjligt att en kort tid lagra den energi som motorn producerar, så att maskinen kan ta tillvara den överloppsenergi som motorn producerar vid lätt drift och använda den under tung drift. Om motorn körs jämnare minskar bränsleförbrukningen.

Målet är att minska såväl bränsleförbrukning som koldioxidutsläpp. Samtidigt kommer driftskostnaderna för maskinen att minska. Elektrisk transmission gör det även möjligt att där det går köra maskinerna på nätström.

− Nätströmmen är mycket förmånlig och alltid utsläppsfri på platsen. Det lönar sig att använda den där det går. I framtiden kommer man även att kunna använda bränsleceller, konstaterar Suomela. HybLabs hybridteknik gör det till och med möjligt att mata ut nätström från maskinen.

HybLab-projektet hör till Aalto-universitetets MIDE-program för forskning kring digitalisering och energi. Finansieringen sker med donationer från kampanjen Teknik för livet som drevs av företag och samfund.

Pressbilder: http://media.digtator.fi/digtator/tmp/33dfb03e415bd23a22aeaaf2bec12104/preview.html 

Länken för nedladdning av bilder gäller till 30.06.2011.

Ytterligare information om ämnet:

Professor Jussi Suomela, jussi.suomela(at)tkk.fi, tfn 050 3377704

Ytterligare information om forskningsprojektet: http://mide.tkk.fi/HybLab

Heikkinen höll en kurs på engelska för 12 studenter vid fakulteten för elektronik och telekommunikation på tekniska universitetet i Riga. Kursen blev genast full, trots att det krävdes goda engelskkunskaper för att få delta och studenterna var tvungna att styrka sina språkkunskaper för professorn. De studerande visste att det var en lärare från Aalto-universitetet som skulle hålla kursen.

"Studenterna i Riga vet vad Aalto-universitetet är och anser att utbildningen håller hög kvalitet. Jag visste att Tekniska högskolan är känd runt om i världen men blev förvånad över att Aalto redan är så välkänt”, berättar Heikkinen.

Två av Heikkinens studenter på kursen håller nu på att ta reda på hur de ska kunna komma och studera vid Aalto. Intresset beror förutom på Aaltos goda rykte även på att det på tekniska universitetet i Riga bara finns ett fåtal utbildningar på magisternivå inom elektronik. ”Får vi bara behålla vårt goda rykte skulle vi kunna få de bästa elektronikstudenterna från Riga till Aalto för magisterutbildning”, tror Heikkinen.

Universitetskulturen i Riga skiljer sig från den finländska

Heikkinen berättar att universitetskulturen i Riga klart skiljer sig från den finländska. I Riga har professorerna tid för sina studenter, men å andra sidan bor de praktiskt taget också på universitetet. Nästan inga av de anställda har familj. Heikkinen förvånades över att professorerna gör allt själva − fakulteten har över huvud taget inga sekreterare eller amanuenser.

Det såg också ganska annorlunda ut. Första gången Heikkinen gick längs korridorerna på tekniska universitet i Riga förundrades hon över att byggnaden var i så dåligt skick. På en del ställen var de gropiga golven täckta av platsmattor medan betongen lyste bar på andra. "På utsidan såg byggnaden okej ut, men inomhus kändes det som om taket höll på att rasa in i de allmänna utrymmena. Men arbetsrummen var i gott skick och mätapparaturen, till exempel, var rentav bättre än hos oss.”

Det är en ära att ha gästlärare

För den finländska läraren kändes den lettiska gästfriheten en smula generande − det att hon ständigt var i centrum för uppmärksamheten. Universitets rektor kom till och med in för att hälsa på Heikkinen medan hon undervisade sina studenter och detsamma gjorde hälften av fakultetens professorer. Även forskarna var intresserade av Heikkinens kurs.

Heikkinen förmodar att letterna anser att det är en ära att ta emot gästlärare. "När jag frågade en av professorerna var jag kunde få tag på en ordbok följde han med mig till bokhandeln för att köpa en. Han beklagade också att han inte hade tid att visa mig runt på den lettiska landsbygden under veckoslutet. Jag hade verkligen inte tagit för givet att någon skulle guida mig någonstans."

Sanna Heikkinen var utbyteslärare i Riga under vårterminen, från slutet av februari till mitten av april. Det var en fin erfarenhet och Sanna Heikkinen rekommenderar andra att pröva på.

"Det var givande att åka till ett universitet som inte är så högt rankat i Europa. Jag fick också se hur man gör saker och ting när man inte har mycket pengar."

Å andra sidan är det många praktiska saker som ska ordnas innan man reser, t.ex. att hitta någonstans att bo. "Helt oförberedd ska man nog inte ge sig iväg. Jag förberedde mig ganska ordentligt. Till exempel lärde jag mig lite lettiska. Det är bra att kunna säga vad man vill ha när man står framför disken i en affär”, säger Heikkinen och skrattar till.

Text: Tea Kalska

Bilder: Sanna Heikkinen

Taylor ville undersöka på vilket sätt huden skadas av brännskador. Han följde verkan av brännskador på försöksdjur. Med de metoder som för närvarande finns inom medicinen är det inte möjligt att studera brännskadeutveckling.

Genomlysningsapparaterna för flygplatsernas säkerhetskontroll har terahertzkameror. I sin forskning har Taylor använt terahertzkamera för att studera brännskador. I denna typ av studie belyses ett objekt med submillimetervågor och bilden formas av den strålning som reflekteras av objektet.

Taylors forskning är inriktad mot aktiv avbildning på millimeter- och submillimeternivå. Terahertzstrålningen dämpas av vätskehaltiga ämnen och tack vare detta kan den användas för att studera vätskehalten i objekt. I säkerhetskameror är dämpningen en nackdel men i detta fall är den en fördel. Den kamera som använts i studien fungerar inom frekvensområdet 500 GHz, som också används i THz-kameror för säkerhetskontroller.

Taylor presenterade sin artikel på Aalto-universitetets och VTT:s två gemensamma konferenser om millimetervågor som MilliLab stod värd för: ESA Workshop on Millimetre-wave Technology and Applications, som hölls för sjätte gången, och Global Symposium on Millimeter Waves – GSMM2011, som hölls för fjärde gången.

Fokus för båda konferenserna var utvecklingen av komponenter för millimetervågor. ESA Workshop är mer inriktad på rymdforskning medan Global Symposium presenterar framtidens tillämpningar av millimetervågor särskilt inom kommunikationsteknologi. Syftet med konferenserna är att forskare som sysslar med systemutveckling ska kunna stifta bekantskap med komponenter för millimetervågor. Samarbetspartner på Global Symposium är japanska NICT, koreanska MINT och KIIS samt kinesiska South East University.

Den kurs som institutionen för radiovetenskap och -teknik vid Högskolan för elektroteknik står värd för anordnas vartannat år i Otnäs och pågår som bäst. Institutionen håller kursen med 20 års gedigen erfarenhet av forskning på området.

- Kursen riktar sig till doktorander. Vi har avtalat med 25 europeiska universitet att man kan läsa doktorandkurser på andra universitet och tillgodoräkna sig dem i sin egen doktorandutbildning, berättar professor Antti Räisänen som är kursansvarig.

Det är en teoretisk kurs och studenterna får lära sig att utföra komplicerade mätningar, bl.a. med terahertzteknik.

- Avbildning med terahertzteknik är till stor nytta, till exempel när man tänker på flygplatsernas säkerhetsskanners. Med den här tekniken kan man på långt håll se vad folk har i sina fickor även utan metalldetektorport, upplyser Räisänen.

Teori och nätverkande

I år är det 13 forskarstuderande som tar reda på mer om antennmätning. Kursdeltagarna kommer från universitet runt om i Europa. Bland nationaliteterna återfinns allt från kineser och indier till iranier. Även kursens gästlärare företräder i år ett internationellt perspektiv från Danmark, Spanien och USA.

- Mot bakgrund av tidigare års feedback har vi förlängt kursen. Förutom att få teoretiska kunskaper inom sitt eget område har deltagarna sett det som viktigt att få tillfälle att lära känna kolleger från andra europeiska universitet. Förutom forskningen har nätverkandet varit det som man haft mest utbyte av på kursen, konstaterar Räisänen.

Det förefaller alltså troligt att doktoranderna vid sidan av ett stort teoretiskt utbyte även i år får nya bekantskaper bland kollegerna från andra europeiska universitet.

Text: Annika Artimo

Det är fråga om en veckas besökskurs som ordnas för fjärde gången i samarbete mellan matematisk-naturvetenskapliga gymnasiet Olarin lukio och Micronova. Gymnasieeleverna får lära sig mer om mikro- och nanoteknik både i teorin och i praktiken.  Till sist presenterar de det de lärt sig på ett seminarium där hela gymnasiet deltar. Under veckan bekantade sig eleverna med Micronovas renrum och litografi, lasrar och optik, biomaterial, köldfysik och i synnerhet med atomkrafts- och elektronmikroskopi. Tisdagen den 3 maj var temat solenergi. Dagen leddes av Aalto-universitetets forskare Hele Savin som tillsammans med sin grupp forskar i solenergi.

– Studerandena delas in i grupper och besöker tre separata kontroller. Vid den första kontrollen planerar och bygger de en elbil som använder solenergi, vid den andra undersöker de olika cellteknologier och vid den tredje funderar de på hur solenergin kan utnyttjas i Finland, berättar Savin.

Kontrollerna hade planerats så att gymnasieeleverna utförde uppgifterna och gjorde mätningarna så självständigt som möjligt.  Uppgifterna var förknippade till exempel med att ladda en bärbar dator och hur elförbrukningen i ett småhus kan täckas under olika årstider.

– Gymnasieeleverna var engagerade och positivt inställda. Vi var glatt överraskade av deras initiativrikedom och problemlösningsförmåga, konstaterade Savin.

Upphovsmännen till kursen är professor Ilkka Tittonen, Micronovas direktör Veli-Matti Airaksinen och Olarin lukios biträdande rektor Maija Flinkman. Enligt Tittonen var syftet att öka intresset för de matematisk-naturvetenskapliga ämnena bland annat med hjälp av mikro- och nanotekniken. Genom att främja kunnandet inom nanovetenskaperna görs studierna och forskningen kändare även generellt vid Aalto-universitetet.

– För närvarande är besöksperioden en protokurs till Aaltos naturvetenskapscenter, vars syfte är att föra samman företag, universitet och skolor, berättar Flinkman.

Dekanus Tuija Pulkkinen verkade också vara mycket imponerad av aktiviteten och samarbetet med gymnasieeleverna, sade Tittonen. Denna kurs syftar till att betona den konkreta sidan av de matematisk-naturvetenskapliga ämnena, dvs. att uträkningarna man gör kan användas för att åstadkomma förändringar.

– Kursen är dessutom ett bra tillfälle för lärarna att lära sig något nytt, påminner Flinkman.

Kursen har fått ett varmt mottagande speciellt bland studerandena.

– Vi har haft det roligt och på kursen har vi fått göra annat än det vi vanligen gör.  Det var en trevlig utmaning att till exempel fundera över hur man med rätta diodkopplingar kan minimera effektförlusten som molnen åstadkommer, berättar Markus som studerar andra året. 

Allt som allt var andan så entusiastisk att det är mycket sannolikt att den traditionsrika kursen ordnas även nästa år. 

Petteri Parkkila